Det börjar bli sent...
Nu är jag inte så förkyld längre. Ligger nere i källaren och har kommit fram till att jag har klarat av den tredje dagen. Och hur kändes det då? Bra faktiskt. Det känns helt klart som att det är värt att kämpa för, även om det är lite motigt. Det var mysigt när familjen kom hem. Vi satt i köket och åt mammas indiska lammgryta. Den godaste maten är den som mina föräldrar har gjort. Kanske beror det på att den är lagad med kärlek? Mest av allt tror jag det är för att jag tycker att det är mysigast att äta md familjen, oavsett om det är hos mamma eller pappa. På något sätt känns det mycket bättre att äta när de är med. Då tänker jag inte lika mycket och får sällan ångest. Kanske är det därför min hetsätning och bulimi främst visar sig när jag är ensam? Men ensam måste jag vara ibland. Därför är det lika bra att jag lär min hantera mitt tankesätt for att hindra att jag gör vissa saker. För det är ju trots allt jag som bestämmer. Om jag bestämmer mig för att varken hetsäta eller spy så kan ju ingen annan tvinga mig. Makten och viljan ligger hos mig. Jag kan och jag vill förändrats.
Tack och lov för att ingen annan läser min blogg. Jag skriver ju bara för min egen skull, inte för att det ska vara kul att läsa om. Det är lite lustigt faktiskt. Jag har aldrig tyckt om att skriva om känslor, har inte tyckt att det hjälper mig. Vad som har förändrats och varför vet jag inte, men hittills har jag mått mycket bättre av att skriva. det är därför inläggen både blir längre och fler. För första gången känner jag mig inte obekväm eller besvärad när jag pratar om mitt problem med maten. Det känns som att jag förstår mig själv bättre när jag skriver. jag dömer inte mig själv lika hårt. En dag i taget. allting kommer bli bättre och bättre. Jag klarar det.
